sandratorheed

Jag har börjat lite smått, på en sak 8-) kanske kommer att låta konstigt och kanske även lite fånigt, men den risken är jag villig att ta, det är ju min blogg och jag får göra precis som jag vill, och
skriva det som jag vill så därför laddar jag upp detta =)

Ska slutet bli en början!

Jag tror jag förträngde det i början. Försökte bortse från vad som hade hänt. För vem vill se verkligheten när något sånt här händer. Går det attt förstå. Verkligen förstå att nu är det så. För varje dag vaknar man och inget är ändrat, utan det har verkligen hänt. Ingen skulle gråta eller tycka syn om mig "varför sitter du där och gråter" kunde jag säga till mina kompisar "jag mår bra" För istället för att se det som det var intallade jag nog mig själv att inget hade hänt. Att det inte hade hänt, så gråt inte för min skull, allt kommer bli som vanligt och detta är bara för stunden. Nästan som i en dröm, man vaknar upp och inget har hänt. Det skulle aldrig bli som vanligt. Det var ganska uppenbart men jag förstod inte det. Vem kunde inte se ärren i ansiktet, det bortklippta håret, hur trött jag var hela tiden. Hur min röst inte riktigt orkade med i början. Det var som att lära sig allt åter igen. Jag ville visa alla att jag klarade av det. Även om jag ville glömma så fanns det där hela tiden. Varför skulle annars så många bry sig av ingen anledning ? Jag var tvungen att se det ur deras ögon om jag inte kunde se det med mina egna. Även om jag inte ville så var jag tvungen att försöka förstå det. Var det en dröm eller är det verklighet, en mardröm som man aldrig kunde tänka att bli verklighet.

Innan händelsen.
Nog var jag en helt vanlig tjej. Som dom allra flesta. Kanske lite tillbaka dragen, blyg och väldigt försiktig med mig själv. Men jag var ändå som alla andra, en i mängden. Tur var väl det.
På den förra skolan jag gått, blev jag behandlad dåligt av ingen anledning, så hur kunde man lita på någon, när man inte visst vad de skulle innebära?Vad var egentligen en kompis? Hade ju inte haft någon förutom min kusin, min bror och två grannpojkar som "var som familj". Men det var som det var, nu har det gått nästa tre år så det är inget att tänka på hela tiden. Men det är ändå de som gör en lite osäker ibland. Jag var i alla fall som dom flesta i skolan. Jag hade kompisar och sköte skolan precis som vem som helt, hade inte så mycket att klaga på, för det mesta. Såg inget fel på mig, hade kompisar osv. Men på något sätt så var det alltid konstigt när jag träffade nya människor, andra kunde tycka det var hur roligt som helst , att lära känna andra och nya människor men jag höll mig för det mesta för mig själv, eller tillsammans med dom kompisarna jag hade, som är mina riktiga kompisar. Hellre få kompisar som finns där och ställer upp för en, än många som man inte litar på. Killar och sånt tänkte jag aldrig på, hade inte tid med det, hade fullt upp med att tänka på mina kompisar och på skolan, och självklart familjen.Höll för det mesta mig undan från konflikter och problem.Vänner är något man värdesätter och håller hårt nära, intill hjärtat. Inte något man behandlar dåligt, just därför vet man vem som är ens kompisar eller inte, för om en kompis på något sätt gör något dåligt för dig, hur ser du då de människor som kompis ? Så ska det väl inte vara.